De vanligaste orsakerna till att man kör fast i sin konst

Att arbeta med sin konst är för det mesta väldigt stimulerande och lustfyllt, men dem allra flesta konstnärer har också erfarenheten av att det ibland kan vara precis tvärtom. Att man då och då hamnar i faser där man på olika sätt kör fast i sitt arbete, och där man kan känna en enorm frustration, osäkerhet och tvivel som tar bort det mesta av den där lusten man kände innan. Där motivationen och inspirationen försvinner, vilket i sin tur ytterligare brukar spä på och förstärka osäkerheten och det tvivel man redan har. På det viset hamnar man lätt i en negativ spiral där problemen förstärker varandra och dessutom bidrar till att nya problem uppstår. Det kan det därför vara svårt att på egen hand kunna hantera och ta sig ur dessa tillstånd.  

Som konstnär har jag förstås också gott om egna erfarenheter av att på olika sätt köra fast i mitt arbete. Kombinerat med att jag under 20 års tid även har handlett väldigt många konstnärer, ofta med just den här typen av problem, så har jag haft möjlighet att studera vad som brukar orsaka den här typen av problemen, och på vilket sätt man kan hitta lösningar som fungerar och som konkret hjälper konstnärer med att kunna hantera och lösa dessa problem.

Det är väldigt tydligt att de allra flesta konstnärer förr eller senare hamnar i ungefär samma typ av problem, och man kör fast på ungefär samma ställen, och av samma orsaker. Mer eller mindre alla konstnärer som kommer till mig, brukar beskriva samma typ av problem. Där man upplever att man har kört fast i sitt arbete och inte vet hur man ska komma vidare. Och att man har förlorat motivationen och inspirationen. Eller att man saknar ett eget driv och en medvetenhet i sitt arbete. Och att man upplever sin konst som spretig och osammanhållen, utan någon röd tråd. Eller att man känner sig för alltför osäker och osjälvständig i sitt arbete.

Om man tittar lite närmare på alla dem här problemen och låsningarna som konstnärer brukar hamna i med jämna mellanrum, så är det tydligt att det väldigt sällan handlar om själva tekniken och hantverket. Istället handlar det om dig själv - hur du upplever och förhåller dig till ditt eget arbete och din konst. När det handlar om motgångar som är kopplade till tekniken och det praktiska arbetet, så brukar man ofta vara väl förberedd på det, och kan därför hantera det mesta ganska bra. Det kan till och med vara så att man blir sporrad i sitt arbete på grund av den typen av motgångar och problem. En orsak till det är sannolikt också att det är inom tekniken och det praktiska hantverket man har de mesta av sina kunskaper.

Men den här typen av problem som handlar om en själv och sin psykologi kopplat till sin arbetsprocess, gör att man ofta blir ganska överrumplad och handlingsförlamad. Det blir därför ofta svårt att kunna lösa och kunna hantera den här typen av tillstånd och problem. Och man har ju inte heller några egentliga kunskaper för att kunna göra det. Därför brukar alla dem här problemen mer eller mindre förbli olösta, och fortsätter därför att påverka ens arbete negativt, och gör att det blir mycket svårare att kunna utvecklas i sin konst.  

Om man inte har kunskaperna man behöver för att kunna hantera och lösa dem här olika tillstånden och problemen, så är det också vanligt att man i stället ”omedvetet” börjar utforma hela sitt konstnärskap utifrån att det ska vara så friktionsfritt som möjligt. Där många beslut man tar i arbetet egentligen inte är kreativa och konstnärliga beslut, utan handlar istället om att man vill undvika att hamna i de här jobbiga tillstånden. Där man börjar undvika att ta risker i sitt arbete, och allt som gör en osäker. Vilket är extra olyckligt eftersom osäkerhet i sin arbetsprocess kan vara en viktig indikation på att man arbetar på ett sätt där man faktiskt prövar något nytt och annorlunda, och därför också utvecklas.

Det här brukar också skapa en jobbig och besvärlig arbetsprocess som hela tiden stoppas upp och reduceras så fort man hamnar i olika typer av tillstånd. Om man då inte har några egentliga kunskaper för hur man själv hanterar och löser den här typen av problem, så är det vanligt att man istället hanterar situationen genom att man tänker att lösningen ska komma ”utifrån”, från någon annan än dig själv och din egen arbetsprocess. Där man ofta blir alltför beroende av att andra hela tiden ska ge en motivationen tillbaka, och komma med sina förslag på hur man ska jobba vidare. Eller där man tänker att lösningen ligger i att man ska lära sig en ny teknik eller att jobba med ett visst material eller typ av motiv.

Inget av detta löser ju det egentliga problemet, så konsekvensen blir istället att man fastnar i sin utveckling och att problemen sprider sig och blir fler. Där man blir ännu mer osäker och osjälvständig och ännu mer beroende av att andra ska lösa ens problem med blockeringar i sitt arbete, och där man blir ännu mer splittrad i sitt arbete med ännu fler stilar, tekniker och material man jobbar med.

Trots att alla dessa tillstånd och problem så tydligt är en naturlig del av det konstnärliga arbetet, och mer eller mindre drabbar alla som jobbar med konst, så är det ändå inget som man brukar inkludera och arbeta med på konstutbildningar, där man lär kursdeltagarna hur man ska förstå och hantera problemen och hur man kan använda dem för att till och med ta viktiga utvecklingssteg i sin konst. Det är ju också det som är orsaken till att man inte har några kunskaper i den här delen av arbetet. Vilket gör att man som konstnär hamnar i en väldigt märklig och svår situation, där man fastnar i ett vakuum, där man får försöka hantera allt det här helt på egen hand, utan några egentliga kunskaper eller möjligheter att skaffa sig dem kunskaper man faktiskt behöver. För man behöver ju en ”helt annan typ” av kunskaper än den man redan har och som man får på konstutbildningar. Om man redan har gått flera målarkurser och konstskolor, så är det ju ingen lösning att man går ännu en kurs som ger samma typ av kunskaper som man redan har.

Även konstnärer som studerat 5 år på en konsthögskola hamnar i de här tillstånden och låsningarna. Lösningen är ju inte att man då går ytterligare en konsthögskoleutbildning. Och även om det vore möjligt, så är det ju fortfarande inte sannolikt att du lär dig den här typen av kunskap den här gången heller. Det är tydligt att det finns stora luckor i konstutbildningar, där man utelämnar stora centrala delar av det konstnärliga arbetet, där man egentligen behöver massor av specifika kunskaper för att kunna utveckla ett mer fungerande konstnärskap som bättre speglar hur det konstnärliga arbetet faktiskt ser ut.

Det uppstår därför ett stort tomrum i konstutbildningarna, där man är hänvisad till konstkurser med samma innehåll som man redan har gått. Och den fortbildning som konstnärer erbjuds, brukar ofta handla om fördjupning i en viss specifik teknik eller material, eller hur man deklarerar som konstnär och bedriver en bättre marknadsföring.  

Det här är bakgrunden till hur jag valt att utforma min handledning och fylla det här tomrummet som finns i konstutbildningar. Under de 20 år jag har handlett och hjälpt konstnärer bland annat med att lösa sina blockeringar och problem, så är det väldigt tydligt att så gått som alla konstnärer har ungefär samma typ av problem, och att orsaken till problemen är ungefär desamma. Så det går alltså att förutse vilka brister i sitt arbete som skapar dessa problem.

På motsvarande sätt blir det lika tydligt vilka faktorer som faktiskt är avgörande för att man ska kunna utveckla ett konstnärskap fungerar! Där man trivs och känner sig motiverad, och hur det i sin tur bidrar till att man kan höja den konstnärliga kvalitén i sin konst, vilket i sin tur förbättrar ens förutsättningar att kunna få erkännande och framgång med sin konst.

Det är dem här orsakssambanden och mönstren som jag har studerat under alla dem år jag har handlett konstnärer!