Thomas ateljé ligger i ett vackert landskap på Ekerö utanför Stockholm, i ett hus som tidigare använts för helt andra ändamål. Här fanns för många år sedan en institution för familjer med kraftiga social-psykologiska problem, där Thomas arbetade som lärare och gestaltterapeut. Galenskap har varit ett tydligt inslag som präglat Thomas liv, både i mötet med konsten och konstnärer, och i mötet med människor som bär på en ilska över sakernas tillstånd. I ateljén finns bara enstaka spår från denna period, ett citat som fått stå kvar på svarta tavlan; ”Skrivstil är svårt men bra att öva, att vara arg är svårt men behärskning är bra att öva”.
Thomas ateljé är belamrad med målningar som snart ska skickas iväg till Gotland för en utställning på Galleri Odvalds. Vårt samtal kom att handla lika mycket om livet och människor, som om konsten. Thomas har en förmåga att använda sig av kreativiteten och den konstnärliga processen också utanför konsten. I Thomas värld verkar allt hänga samman.
NATHALIE: Var det inte märkligt att komma tillbaka till en plats där du tidigare arbetat med svårt sjuka människor, och som nu har blivit ett rum för ditt konstnärskap?
THOMAS: Jag gillar lokalen och naturen här. Jag skiljer på allt som varit, från det som jag har framför mig. Vill inte blanda ihop det som var då, med det som är nu. Försöker att hålla isär det. Precis som när jag fokuserade på ungarna och familjerna här, och det jobb som skulle göras. Det har hänt enorma grejer i de här lokalerna, men det berör mig inte ett dugg idag. Men jag lät ändå citatet på tavlan stå kvar som ett minne.
N Hur har det gått med förberedelserna inför utställningen på Galleri Odvalds?
T Jo, det har väl gått ganska bra, men i höstas satt jag fast, sedan plötsligt så lossnade det. Jag var så upptagen med att jag skulle ställa ut på ett nytt Galleri, och dessutom tillsammans med ett par ganska så kända konstnärer, så jag ville göra något nytt och inte komma med en massa gammalt.
N Göra något nytt, vad handlade det om?
T Det handlade om att komma in på ett annat spår, att leverera nya grejer för mig själv. Jag kan ibland känna att jag tröttnar på mig själv och vissa målningar. Som den här exempelvis, (Thomas lyfter fram en stor abstrakt målning som stått vänd mot väggen), den var med på utställningen på Galleri Ekvall+Törnblom för ett par år sedan. Det är väl ett intresse av att komma vidare, att inte stanna och cirkulera kring samma plats. Det är något slags driv för att hinna med och göra grejer som man trivs med. Jag kan känna en tveksamhet inför att plocka fram gamla bilder som jag gjort för tre år sedan. Men det handlar nog mer om mig än om betraktaren. Betraktaren har tolkningsföreträde, och jag vill inte blanda mig i det.
N Vad skulle du säga att det är för plats som du befinner dig i just nu i ditt arbete?
T Egentligen är det samma plats och samma saker som jag jobbar med. Olika skikt och lager som finns i det abstrakta bildrummet. Det har alltid intresserat mig. När jag jobbat med människor har ju det varit påtagligt, då är det du och jag, som är. När du och jag pratar med varandra så funderar vi samtidigt över vad som rör sig under ytan, och våra funderingar fortsätter också när vi lämnat varandra. Man ser det man ser, man hör det man hör, men där under så pågår samtidigt en annan ström som inte är verklig så att säga.
N Har du någon konstupplevelse som du minns och varit viktig för dig?
T Den häftigaste konstupplevelsen hade jag som ung i London på ett museum. Där stötte jag ihop med ett vykort med målningen Sylvette [1954] av Picasso, en av hans muser. Jag blev helt överrumplad över att man kunde måla en sådan bild. Det var en slags motsatsbild av konsten och konstvärlden. Det tog många år, minst fem år innan jag fick höra namnet Picasso, och att jag sedan kunde sätta det i samband med det här vykortet jag hade.
Det var samma sak med musik och jazz, jag var en jazzfreak hur många år som helst, det var bara Coltrane som gällde. Det var ju samma andans barn, samma ström, som inte hade med det påtagliga att göra. Det hade mer att göra med att främja fantasin hos en själv och hos betraktaren. Då märkte man också att det fanns ett sug hos en del människor att se verkligheten ur ett abstrakt perspektiv, att det var mer utmanande. Det var också en protest mot det som gällde vid den tiden, exempelvis va ju den rådande föreställningen att konsten skulle fostra, måleriet har ju alltid varit en slags propagandacentral för makten och politiken. Bilden var till för att påverka och förvränga folks huvuden i den riktningen, man gick ju inte in i ett klassrum och slog på Coltrane, eller visade bilder av Picasso.
Det abstrakta hjälpte mig också i arbetet med människor som terapeut, alltså att tänka i andra banor. Att också fantisera om saker och ting, att föreslå och vända på begreppen. Fram är inte längre fram utan bak, vänd på det hur du vill, allt är lika riktigt. Då får man också fram bra svar till sig själv, om man vränger på begreppen och inte är så konventionell.
Thomas ateljé är belamrad med målningar som snart ska skickas iväg till Gotland för en utställning på Galleri Odvalds. Vårt samtal kom att handla lika mycket om livet och människor, som om konsten. Thomas har en förmåga att använda sig av kreativiteten och den konstnärliga processen också utanför konsten. I Thomas värld verkar allt hänga samman.
NATHALIE: Var det inte märkligt att komma tillbaka till en plats där du tidigare arbetat med svårt sjuka människor, och som nu har blivit ett rum för ditt konstnärskap?
THOMAS: Jag gillar lokalen och naturen här. Jag skiljer på allt som varit, från det som jag har framför mig. Vill inte blanda ihop det som var då, med det som är nu. Försöker att hålla isär det. Precis som när jag fokuserade på ungarna och familjerna här, och det jobb som skulle göras. Det har hänt enorma grejer i de här lokalerna, men det berör mig inte ett dugg idag. Men jag lät ändå citatet på tavlan stå kvar som ett minne.
N Hur har det gått med förberedelserna inför utställningen på Galleri Odvalds?
T Jo, det har väl gått ganska bra, men i höstas satt jag fast, sedan plötsligt så lossnade det. Jag var så upptagen med att jag skulle ställa ut på ett nytt Galleri, och dessutom tillsammans med ett par ganska så kända konstnärer, så jag ville göra något nytt och inte komma med en massa gammalt.
N Göra något nytt, vad handlade det om?
T Det handlade om att komma in på ett annat spår, att leverera nya grejer för mig själv. Jag kan ibland känna att jag tröttnar på mig själv och vissa målningar. Som den här exempelvis, (Thomas lyfter fram en stor abstrakt målning som stått vänd mot väggen), den var med på utställningen på Galleri Ekvall+Törnblom för ett par år sedan. Det är väl ett intresse av att komma vidare, att inte stanna och cirkulera kring samma plats. Det är något slags driv för att hinna med och göra grejer som man trivs med. Jag kan känna en tveksamhet inför att plocka fram gamla bilder som jag gjort för tre år sedan. Men det handlar nog mer om mig än om betraktaren. Betraktaren har tolkningsföreträde, och jag vill inte blanda mig i det.
N Vad skulle du säga att det är för plats som du befinner dig i just nu i ditt arbete?
T Egentligen är det samma plats och samma saker som jag jobbar med. Olika skikt och lager som finns i det abstrakta bildrummet. Det har alltid intresserat mig. När jag jobbat med människor har ju det varit påtagligt, då är det du och jag, som är. När du och jag pratar med varandra så funderar vi samtidigt över vad som rör sig under ytan, och våra funderingar fortsätter också när vi lämnat varandra. Man ser det man ser, man hör det man hör, men där under så pågår samtidigt en annan ström som inte är verklig så att säga.
N Har du någon konstupplevelse som du minns och varit viktig för dig?
T Den häftigaste konstupplevelsen hade jag som ung i London på ett museum. Där stötte jag ihop med ett vykort med målningen Sylvette [1954] av Picasso, en av hans muser. Jag blev helt överrumplad över att man kunde måla en sådan bild. Det var en slags motsatsbild av konsten och konstvärlden. Det tog många år, minst fem år innan jag fick höra namnet Picasso, och att jag sedan kunde sätta det i samband med det här vykortet jag hade.
Det var samma sak med musik och jazz, jag var en jazzfreak hur många år som helst, det var bara Coltrane som gällde. Det var ju samma andans barn, samma ström, som inte hade med det påtagliga att göra. Det hade mer att göra med att främja fantasin hos en själv och hos betraktaren. Då märkte man också att det fanns ett sug hos en del människor att se verkligheten ur ett abstrakt perspektiv, att det var mer utmanande. Det var också en protest mot det som gällde vid den tiden, exempelvis va ju den rådande föreställningen att konsten skulle fostra, måleriet har ju alltid varit en slags propagandacentral för makten och politiken. Bilden var till för att påverka och förvränga folks huvuden i den riktningen, man gick ju inte in i ett klassrum och slog på Coltrane, eller visade bilder av Picasso.
Det abstrakta hjälpte mig också i arbetet med människor som terapeut, alltså att tänka i andra banor. Att också fantisera om saker och ting, att föreslå och vända på begreppen. Fram är inte längre fram utan bak, vänd på det hur du vill, allt är lika riktigt. Då får man också fram bra svar till sig själv, om man vränger på begreppen och inte är så konventionell.
N Är det detta
du gör med betraktaren nu med ditt måleri?
T Absolut! Det är en utmaning, jag utmanar både mig själv och betraktaren. Antingen så vänder man bort blicken eller så tar man sig en funderare. Under min tid som lärare här, målade jag ofta tillsammans med barnen. Jag hade en kollega som sa att han blev fysiskt illamående av mina målningar. Jag var rätt stolt över den recensionen, jag hade verkligen ruskat om honom. Den här mannen var extremt fyrkantig och rigid, han var helt hopplös att ha att göra med. Så jag var mäkta stolt över att han blev berörd och fysiskt illamående. Det finns en del människor som blir extremt störda eftersom deras världsbild ifrågasätts, eftersom man ifrågasätter vad som är en bild. Den reaktionen har man ju fått, men återigen, det är upp till betraktaren som ju har tolkningsföreträde. Jag vill inte moralisera över om någon tycker att det jag målar är skit, jag har i alla fall satt ett avtryck hos vederbörande.
N Hur kom du in på konsten? T Jag började läsa konstvetenskap efter studenten, för det var den banan jag tänkte mig. Så jag läste konstvetenskap under en tid för professor Berefeldt. Därefter började jag jobba på ett galleri, jag visste inte så mycket om konst annat än det jag själv hade pysslat med. Men när jag började läsa konstvetenskap så blev jag inkastad i en konstvärld som jag inte ens visste existerade. Berefeldt tog oss på en konstutställning på Kungl. Konsthögskolan, det var Baertling som ställde ut. Berefeldt var personlig vän med Baertling, vi kom dit som konststudenter och Baertling bjöd på vin och ost. Han hade jättemålningar som täckte alla väggar. Han tog 20 000 kr för en tavla, och jag tyckte allt bara var skit. Jag fattade ingenting men professor Berefeldt tyckte det var extremt bra. Sedan tog det fem sex år och plötsligt upptäckte jag att den där Baertling, han är ju hur bra som helst. Han var helt otrolig tyckte jag helt plötsligt. Jag kom på att man faktiskt kan omvärdera sitt seende. Jag hade ju varit rigid innan, men plötsligt hade jag förändrat mitt seende och kunde nu titta på alla möjliga konstnärer, och upptäckte nu massor av saker som jag tidigare inte kunde se.
Jag jobbade då samtidigt på galleri Observatorium där konststudenter från Mejan [Kungl. Konsthögskolan] fick ställa ut för nästan inga pengar alls. Det var konstnärer som Peter Tillberg, Kjartan Slettemark och Lena Svedberg, deras grupputställning köpte sedan Moderna Museet. Veckan efter hoppade hon [Lena Svedberg] från femte våningen på Bondegatan, minns inte om det är rätt adress. Hon var ung och extrem, rätt så härjad minst sagt. Peter Tillberg hade sin första utställning där, han som målade ”Blir du lönsam lille vän?” som föreställer ett klassrum med elever. Många hade sin första utställning på galleriet. Kjartan Slettemark som nu är död, gjorde vid den tiden den där ”pudeln” som nu finns i Modernas samlingar. Han klädde ut sig till en pudel och gick till konstnärsnämnden för att tigga om pengar, han satt alltså där som en tiggande pudel. Det var den dräkten som Moderna sedan köpte. Jag var även hemma hos Kjartan, han var riktigt galen och tokig och jag lärde mig jättemycket av honom. Alla dessa erfarenheter påverkade mig mycket, att man kan vända på begreppen och göra som man vill, ta ut svängarna och skita i det mesta. Marie Louise Ekman gillade jag också skarpt för hon vågade ta ut svängarna. Jag fastnar för sådana som kommer vidare med sig själva, som Kirkeby, som jag är influerad av nu.
Men så la jag av med hela den där svängen, jag slutade med konsten eftersom det inte fanns någon marknad. Man kunde knappt få jobb eller praktikplats, hade man tur kunde man få praktik på något museum men jag hade inte den turen. Då insåg jag att det här kan jag ju knappast leva på, så jag ville bli lärare istället och sökte in på lärarhögskolan i Lidköping. Därefter blev jag rekryterad hit ut till Ekerö och verksamheten för familjer med problem. Så småningom utbildade jag mig till terapeut. Under den här tiden målade jag bara när jag hade tid, mest för att ha kul, men konsten har alltid funnits i bakhuvudet. Sedan startade jag ett eget behandlingshem för klienter med svåra psykosociala problem. Utgångspunkten för verksamheten var frihet och att man skulle hitta sin egen väg. Det fanns bokstavligen inga låsta dörrar, allt var öppet. Vi hade klienter som ingen annan institution ville ta hand om. Det blev nödvändigt att hela tiden tänka i nya banor, går det inte första gången så går det kanske den femtonde gången. Du kunde misslyckas hur många gånger som helst. Jag såg det som ett konstprojekt, att hantera alla galna människor. Man kan likna det vid när man går in på ett galleri, man står där och tittar på konsten som man kanske inte riktigt förstår sig på, eller som man blir provocerad av, men man står ändå där för att man vill försöka förstå. Det var samma sak här, en samling helgalna människor som träffades i samma rum, det hände massa saker och ingen tyckte det var konstigt liksom!
T Absolut! Det är en utmaning, jag utmanar både mig själv och betraktaren. Antingen så vänder man bort blicken eller så tar man sig en funderare. Under min tid som lärare här, målade jag ofta tillsammans med barnen. Jag hade en kollega som sa att han blev fysiskt illamående av mina målningar. Jag var rätt stolt över den recensionen, jag hade verkligen ruskat om honom. Den här mannen var extremt fyrkantig och rigid, han var helt hopplös att ha att göra med. Så jag var mäkta stolt över att han blev berörd och fysiskt illamående. Det finns en del människor som blir extremt störda eftersom deras världsbild ifrågasätts, eftersom man ifrågasätter vad som är en bild. Den reaktionen har man ju fått, men återigen, det är upp till betraktaren som ju har tolkningsföreträde. Jag vill inte moralisera över om någon tycker att det jag målar är skit, jag har i alla fall satt ett avtryck hos vederbörande.
N Hur kom du in på konsten? T Jag började läsa konstvetenskap efter studenten, för det var den banan jag tänkte mig. Så jag läste konstvetenskap under en tid för professor Berefeldt. Därefter började jag jobba på ett galleri, jag visste inte så mycket om konst annat än det jag själv hade pysslat med. Men när jag började läsa konstvetenskap så blev jag inkastad i en konstvärld som jag inte ens visste existerade. Berefeldt tog oss på en konstutställning på Kungl. Konsthögskolan, det var Baertling som ställde ut. Berefeldt var personlig vän med Baertling, vi kom dit som konststudenter och Baertling bjöd på vin och ost. Han hade jättemålningar som täckte alla väggar. Han tog 20 000 kr för en tavla, och jag tyckte allt bara var skit. Jag fattade ingenting men professor Berefeldt tyckte det var extremt bra. Sedan tog det fem sex år och plötsligt upptäckte jag att den där Baertling, han är ju hur bra som helst. Han var helt otrolig tyckte jag helt plötsligt. Jag kom på att man faktiskt kan omvärdera sitt seende. Jag hade ju varit rigid innan, men plötsligt hade jag förändrat mitt seende och kunde nu titta på alla möjliga konstnärer, och upptäckte nu massor av saker som jag tidigare inte kunde se.
Jag jobbade då samtidigt på galleri Observatorium där konststudenter från Mejan [Kungl. Konsthögskolan] fick ställa ut för nästan inga pengar alls. Det var konstnärer som Peter Tillberg, Kjartan Slettemark och Lena Svedberg, deras grupputställning köpte sedan Moderna Museet. Veckan efter hoppade hon [Lena Svedberg] från femte våningen på Bondegatan, minns inte om det är rätt adress. Hon var ung och extrem, rätt så härjad minst sagt. Peter Tillberg hade sin första utställning där, han som målade ”Blir du lönsam lille vän?” som föreställer ett klassrum med elever. Många hade sin första utställning på galleriet. Kjartan Slettemark som nu är död, gjorde vid den tiden den där ”pudeln” som nu finns i Modernas samlingar. Han klädde ut sig till en pudel och gick till konstnärsnämnden för att tigga om pengar, han satt alltså där som en tiggande pudel. Det var den dräkten som Moderna sedan köpte. Jag var även hemma hos Kjartan, han var riktigt galen och tokig och jag lärde mig jättemycket av honom. Alla dessa erfarenheter påverkade mig mycket, att man kan vända på begreppen och göra som man vill, ta ut svängarna och skita i det mesta. Marie Louise Ekman gillade jag också skarpt för hon vågade ta ut svängarna. Jag fastnar för sådana som kommer vidare med sig själva, som Kirkeby, som jag är influerad av nu.
Men så la jag av med hela den där svängen, jag slutade med konsten eftersom det inte fanns någon marknad. Man kunde knappt få jobb eller praktikplats, hade man tur kunde man få praktik på något museum men jag hade inte den turen. Då insåg jag att det här kan jag ju knappast leva på, så jag ville bli lärare istället och sökte in på lärarhögskolan i Lidköping. Därefter blev jag rekryterad hit ut till Ekerö och verksamheten för familjer med problem. Så småningom utbildade jag mig till terapeut. Under den här tiden målade jag bara när jag hade tid, mest för att ha kul, men konsten har alltid funnits i bakhuvudet. Sedan startade jag ett eget behandlingshem för klienter med svåra psykosociala problem. Utgångspunkten för verksamheten var frihet och att man skulle hitta sin egen väg. Det fanns bokstavligen inga låsta dörrar, allt var öppet. Vi hade klienter som ingen annan institution ville ta hand om. Det blev nödvändigt att hela tiden tänka i nya banor, går det inte första gången så går det kanske den femtonde gången. Du kunde misslyckas hur många gånger som helst. Jag såg det som ett konstprojekt, att hantera alla galna människor. Man kan likna det vid när man går in på ett galleri, man står där och tittar på konsten som man kanske inte riktigt förstår sig på, eller som man blir provocerad av, men man står ändå där för att man vill försöka förstå. Det var samma sak här, en samling helgalna människor som träffades i samma rum, det hände massa saker och ingen tyckte det var konstigt liksom!
N När bestämde
du dig för att återvända till måleriet?
T När jag verkligen satte igång igen var när jag hittade Peter [Sköld, ArtistLab Academy] på nätet av en slump. Vi startade en dialog i hans ateljé när den låg i Bromma, och då tog det verkligen fart. Kommer inte ihåg när det var, 2011 eller något sådant. Så tack vare den dialogen så är jag där jag är idag. Det är något jag tror på, att man genom livet träffar viktiga personer av en slump som tar en vidare. Sedan kan man ju förstås styra slumpen genom att göra aktiva val. Livet består inte bara av slumpen och att saker och ting bara händer, utan du gör ju hela tiden val även om du inte tror det så är det medvetna val, som får konsekvenser. Sedan så gör du nya val, det gäller måleri, eller kontakt med människor, eller vad du vill. Du omformulerar dig själv, det är ett val det med. Det som vi snackade om initialt också är ju att man kan tröttna på att man hela tiden väljer samma. Det är det de handlar om va, att ta ett nytt tag, nu väljer jag att gå åt det hållet så får vi se vad som händer.
T När jag verkligen satte igång igen var när jag hittade Peter [Sköld, ArtistLab Academy] på nätet av en slump. Vi startade en dialog i hans ateljé när den låg i Bromma, och då tog det verkligen fart. Kommer inte ihåg när det var, 2011 eller något sådant. Så tack vare den dialogen så är jag där jag är idag. Det är något jag tror på, att man genom livet träffar viktiga personer av en slump som tar en vidare. Sedan kan man ju förstås styra slumpen genom att göra aktiva val. Livet består inte bara av slumpen och att saker och ting bara händer, utan du gör ju hela tiden val även om du inte tror det så är det medvetna val, som får konsekvenser. Sedan så gör du nya val, det gäller måleri, eller kontakt med människor, eller vad du vill. Du omformulerar dig själv, det är ett val det med. Det som vi snackade om initialt också är ju att man kan tröttna på att man hela tiden väljer samma. Det är det de handlar om va, att ta ett nytt tag, nu väljer jag att gå åt det hållet så får vi se vad som händer.
